I SKG är startpunkten Holst aktionen [18] (i enheter $\hbar=c=1$)

$\displaystyle S[e,\omega]={1\over 8\pi l_{p}^{2}}\int\epsilon^{IJKL}e_{I}\wedge e_{J}\wedge F_{KL}(\omega)+{1\over\gamma}e^{I}\wedge e^{J}\wedge F_{IJ}(\omega),$

(1)

där $\omega$ är en SL(2, $\mathbb{C}$) konnektion, $F_{IJ}$ dess krökning (eng. curvature), $e^{I}_{\mu}$ en tetrad, $\gamma$ Barbero-Immirzi parametern [19] och $l_{p}$ Planck längden. Holst aktionen är den vanliga Palatini aktionen + Holst termen, den med $\gamma$. Denna Holst-term ändrar inte på rörelse-ekvationerna för gravitation och nämns därför oftast som en topologisk term. Detta är inte helt korrekt, eftersom Holst-termen har geometriska konsekvenser när man kopplar gravitation till fermioner [20], men vi håller oss till renodlad gravitation i denna korta presentation och bryr oss därför inte mera om detta.

I nästa steg splittrar vi Holst aktionen i 3+1 dimensioner enligt ADM metoden [21]. För att göra detta antar vi att mångfaldet $\mathcal{M}$ vi konstruerar teorin på, är globalt hyperboliskt. Detta ger oss möjligheten att splittra $\mathcal{M}$ i $\mathcal{M}=\mathbb{R}\times\Sigma$, där $\Sigma$ rums-mångfaldet har en fixerad topologi och $\mathbb{R}$ innehar koordinattiden. Denna process fixerar topologin i SKG, men visar också vikten av $\gamma$-parametern. I den vanliga ADM konstruktionen av Hamiltonsk gravitation där $\gamma=0$ är de kanoniska variablerna den 3-dimensionella rums-metriken och den extrinsiska krökningen. I SKG med reella variabler [22] är de däremot en SU(2) konnektion $A^{i}_{a}$ och en kanonisk rörelsemängd $E^{b}_{j}={1\over 2}\epsilon_{ijk}\epsilon^{abc}e^{j}_{b}e^{k}_{c}$, där $e^{j}_{b}$ är en triad, som satisfierar

$$\{A_{a}^{i}(x),E_{j}^{b}(y)\}=8\pi l_{p}^{2}\gamma\delta_{a}^{b}\delta_{j}^{i}\delta(x,y),$$

(2)

där $\{,\}$ är en Poison-kommutator och de andra Poison kommutatorerna av de kanoniska variablerna är 0. Det är klart att utan $\gamma$-parametern, skulle variablerna Poison-kommutera. Den geometriska tolkningen av dessa variabler är relativt enkel. Eftersom $qq^{ab}=E^{a}_{i}E^{b}_{j}\delta^{ij}$, där $q^{ab}$ är den 3 dimensionella intrinsiska krökningen på $\Sigma$ och $q$ dess determinant, innehåller $E^{a}_{i}$ all geometrisk information på $\Sigma$. $A^{a}_{i}$ i sin tur är en kombination av spinn-konnektionen $\Gamma^{a}_{i}$ och den extrinsiska krökningen $K^{a}_{i}$ på $\Sigma$ enligt $A^{a}_{i}=\Gamma^{a}_{i}+\gamma K^{a}_{i}$. I den gamla formuleringen av SKG med sk. Ashtekar variabler [23] väljer man $\gamma=\pm i$ och konnektionen är en självdual SL($2,\mathbb{C}$) konnektion, men nuförtiden är det vanligare att välja $\gamma\in\mathbb{R}$. Vi kommer snart att se vad detta val innebär, men först lite mer information om den Hamiltonska konstruktionen.

Då vi genomfört 3+1 splittringen för variablerna $A_{a}^{i}$ och $E_{j}^{b}$ kommer vi att ha en Hamiltonfunktion, lineär i första klass begränsningar, så som en bakgrundsfri teori kräver, eftersom gravitation är en gaugeteori och all gauge måste vara av första klass. Dessa begränsningar genererar gaugetransformationer inom fasrummet. De är

	$\displaystyle\mathcal{G}_{i}$	$\displaystyle=D_{a}E_{i}^{a}=\partial_{a}E^{a}_{i}+\epsilon_{ij}^{\,\,\,\,\,k}A^{j}_{a}E^{a}_{k},$		(3)
	$\displaystyle V_{a}$	$\displaystyle=E^{b}_{i}F^{i}_{ab},$		(4)
	$\displaystyle H$	$\displaystyle={E^{a}_{i}E^{b}_{j}\over\sqrt{\det E}}\big({1\over 2}\epsilon^{ij}_{\,\,\,\,\,k}F^{k}_{ab}-(1+\gamma^{2})K^{i}_{[a}K^{j}_{b]}\big),$		(5)

där $F^{i}_{ab}$ är krökningen av SU(2) konnektionen, $D_{a}$ dess kovarianta derivata och $K^{i}_{a}$ den extrinsiska krökningen på $\Sigma$. Den första begränsningen (3) genererar SU(2) transformationer och kallas därför för Gauss-begränsningen eftersom den är analog med begränsningen i Gauss lag inom elektrodynamik. Den andra begränsningen (4) genererar transformationer i fasrummet från rum-diffeomorfismer på $\Sigma$ och kallas för vektorbegränsningen. Den tredje (5) genererar transformationer i fasrummet från deformationer av $\Sigma$ i en tidslik riktning¹¹ 1 Det bör nämnas att då SU(2) konnektionen valdes, fastställdes gauge-måttet på konnektionen partiellt, så att vi från $\omega$ i SL(2, $\mathbb{C}$) hamnade med $A^{a}_{i}$ i SU(2). Detta resulterar i den tidslika riktningen som nämndes. Det partiella gauge-måttet som valts är en direkt konsekvens av att vi närmar oss gravitationsproblemet via Hamiltonformalismen. av rumtiden och kallas för Hamiltonbegränsningen. Det är den som ger flest problem inom SKG eftersom den är svår att lösa exakt. Därför skulle de gamla själv-duala Ashtekar variablerna med $\gamma=\pm i$ vara lockande. Men i detta fall antar aktionen (1) komplexa värden. Då måste man addera sk. realitets villkor (eng. reality conditions) till teorin (se t.ex. [24]) och dessa har visat sig vara ännu jobbigare än (5). Därför har man börjat hålla fast vid en reell $\gamma$. Trots nödvändigheten av Barbero-Immirzi parametern för teorins matematiska konstruktion, finns det än så länge ingen välförståd fysikalisk orsak bakom den. Detta är något man hoppas hitta inom studien av denna teori.

För att bygga upp SKG som en kvantteori, måste vi definiera det fysikaliska Hilbertrummet för teorin. Detta sker genom ett antal steg. Först definierar man ett Hilbertrum som kallas för det kinematiska Hilbertrummet $\mathcal{H}_{kin}$, vilket är Hilbertrummet som vi löser begränsningarna (3)-(5) på. Detta sker en begränsning i taget och man brukar nämna dem enligt följande: $\mathcal{H}^{\mathcal{G}}_{kin}$ är delmängden av $\mathcal{H}_{kin}$ som löser begränsningen (3), $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$ är delmängden av $\mathcal{H}_{kin}$ som löser både (3) och (4) och slutligen är Hilbertrummet $H_{phys}$, det fysikaliska Hilbertrummet för teorin som är delmängden av $\mathcal{H}_{kin}$ som löser alla begränsningar. Att hitta dessa delmängder av $\mathcal{H}_{kin}$ är inte alls så enkelt att göra i praktiken som det är att säga, men för att se vad vi kan göra och var vi får problem börjar vi med att definiera $\mathcal{H}_{kin}$.

För att göra detta måste vi börja med att definiera algebran av sk. kinematiska observabler som man använder sig av för att konstruera $\mathcal{H}_{kin}$ inom SKG (Grundidéerna till denna konstruktion fanns redan i [25, 26], men de har fått sin slutliga struktur i [27, 28, 29, 30, 31]). Denna algebra kallas för holonomi-flödes algebran (eng. holonomy-flux algebra) och dess grundvariabler består av holonomin för SU(2) konnektionen

$$h_{e}[A]=P\int_{e}\exp(A),$$

(6)

där $e$ är stigen man integrerar linje integralen längs, P är stig ordnings-symbolen (eng. path ordering symbol), samt flödet av $E^{a}_{i}$ genom en yta $S$

$\displaystyle E[S,f]=\int_{S}\star E_{i}f^{i}=\int_{S}d\sigma^{1}d\sigma^{2}{\partial x^{a}\over\partial\sigma^{1}}{\partial x^{b}\over\partial\sigma^{2}}f^{i}{\delta\over\delta A^{i}_{c}}\epsilon_{abc}$

(7)

där $f^{i}$ är en funktion som antar värden i $\mathfrak{su}$(2) och $\star E_{i}=E^{a}_{i}\epsilon_{abc}dx^{b}\wedge dx^{c}$. Vi ser att flödet genom en yta (7) kommer att agera derivata i vår algebra. Detta kan ses som en konsekvens av att de nya variablerna antar likadana Poison kommutatorer som i (2). Deras fördel är att man kan använda dem för att konstruera tillstånd i $\mathcal{H}_{kin}$ m.h.a. vilka lösningarna till Gauss- (3) och vektorbegränsningarna (4) lätt hittas.

Denna algebra kallas för Holonomi-flödes algebran och består av algebran som alla cylindriska funktioner på $\Sigma$ skapar. En cylindrisk funktion definieras i detta fall som

$$\psi_{f,\gamma}[A]=f(h_{\alpha_{1}}[A],h_{\alpha_{2}}[A],...,h_{\alpha_{N_{e}}}[A]),$$

(8)

där $f\,:\,\mathrm{SU(2)}^{N_{e}}\rightarrow\mathbb{C}$ och $\gamma$ är en graf med $N_{e}$ stycken stigar. En graf definieras som en ändlig ansamling stigar med en riktning från stigens början till dess slut på $\Sigma$ som endast möts i sina ändor, om de möts överhuvudtaget (se Figur 1).

Detta betyder att algebran av de cylindriska funktionerna Cyl, matematiskt kan definieras som

$$\mathrm{Cyl}=\cup_{\gamma}\mathrm{Cyl}_{\gamma},$$

(9)

där Cyl_γ representerar en cylindrisk funktion för grafen $\gamma$ och $\cup_{\gamma}$ är unionen av alla grafer på $\Sigma$. Flödesvariabeln (7) agerar derivata $X_{S,f}$ i denna algebra [32] enligt följande definition

$$X_{S,f}\psi_{g,\gamma}={1\over 8\pi\gamma l_{p}^{2}}\{\psi_{g,\gamma},E_{S,f}\}.$$

(10)

För att fullfölja vår konstruktion av det kinematiska Hilbertrummet $\mathcal{H}_{kin}$, konstruerar vi representationen av dess tillstånd enligt

$$\mu_{AL}(\psi_{f,\gamma})=\int\prod_{e\,\subset\,\gamma}dh_{e}f(h_{e_{1}},h_{e_{2}},...,h_{e_{N_{e}}}),$$

(11)

där $h_{e}\in$ SU(2) och $dh_{e}$ är det normaliserade Haar måttet för SU(2). Detta tillstånd kallas för Ashtekar-Lewandowski måttet [30]. Av denna definition följer direkt $\mu_{AL}(1)=1$ samt $\mu_{AL}(\overline{\psi_{f,\gamma}}\psi_{f,\gamma})\geq 0$. Vi definierar därmed inre produkten för de cylindriska funktionerna som

$\displaystyle\langle\psi_{f,\gamma}|\psi_{g,{\gamma^{\prime}}}\rangle=\mu_{AL}(\overline{\psi_{f,\gamma}}\psi_{g,{\gamma^{\prime}}})=\int\prod_{e\,\subset\,\Gamma_{\gamma\gamma^{\prime}}}dh_{e}\overline{f(h_{e_{1}},...,h_{e_{N_{e}}})}g(h_{e_{1}},...,h_{e_{N_{e}}}),$

(12)

där $\Gamma_{\gamma\gamma^{\prime}}$ är en graf för vilken både $\gamma\subset\Gamma_{\gamma\gamma^{\prime}}$ och $\gamma\subset\Gamma_{\gamma\gamma^{\prime}}$ gäller. Vi definierar slutligen $\mathcal{H}_{kin}$ som Cauchy kompletteringen av rummet för de cylindriska funktionerna i Ashtekar-Lewandowski måttet. De cylindriska funktionerna $\psi_{f,\gamma}[A]=\langle A|\psi_{\gamma,f}\rangle=f(h_{e_{1}},...,h_{e_{N_{e}}})$ blir på så sätt tillstånd i Hilbertrummet $\mathcal{H}_{kin}$.

Efter att vi byggt upp och definierat $\mathcal{H}_{kin}$ kan vi nu ange en ortonormal bas för $\mathcal{H}^{\mathcal{G}}_{kin}$, delmängden av $\mathcal{H}_{kin}$ som löser begränsningen (3). Denna består av spinn-nätverk [33, 34, 35] (se också [36] för en diskussion om hur spinn-nätverk kan användas inom topologisk kvantfältteori och gaugeteori). För att introducera spinn-nätverken är det bäst att påminna sig om holonomins (6) följande egenskaper

	$\displaystyle h_{e}[A]$	$\displaystyle=h_{e_{1}}h_{e_{2}}$		(13)
	$\displaystyle h_{e^{-1}}[A]$	$\displaystyle=h^{-1}_{e}[A]$		(14)
	$\displaystyle h^{\prime}_{e}[A]$	$\displaystyle=g(x(0))h_{e}[A]g^{-1}[x(1)].$		(15)

(13) demonstrerar hur holonomin av en stig $e$ med riktning (eng. orientation) delas i två delar $e_{1}$ och $e_{2}$, där slutet av stigen $e_{1}$ limmas fast i början av stigen $e_{2}$. (14) visar hur holonomin beter sig för en stig med inverterad riktning och i (15) ser vi gaugetransformationen av holonomin för en stig $e$ där är $x(0)$ början på stigen och $x(1)$ dess slut.

Idéen bakom valet av holonomin som en av grundvariablerna i teorin är helt enkelt dess transformationsegenskaper under begränsningarna (3) och (4)¹¹ 1 Se sektion 2.4. T.ex. kan vi bilda Wilson slingan²² 2 härav namnet SlingKvantGravitation

$$W_{\sigma}[A]=\mathrm{Tr}[h_{\sigma}[A]],$$

(16)

för slingan $\sigma$, där man med slinga menar en sluten stig. Denna kvantitet är, p.g.a. $\mathrm{Tr}$-operationen, invariant under gaugetransformationerna (15). Det bästa är att $W_{\sigma}[A]$ är ett element i Cyl_σ, d.v.s. vi har kommit åt en del av Cyl som också löser (3). För att generalisera denna idé märker vi att vi p.g.a. egenskapen (13), kan bl.a. dela på slingan i två stigar $e_{1}$ och $e_{2}$ som sitter fastbundna i varandras ändor. Då får vi Wilson slingan $W_{\sigma}[A]=\mathrm{Tr}[h_{e_{1}}[A]h_{e_{2}}[A]]$ som är en del av Cyl${}_{e^{\prime}}$, där Cyl${}_{e^{\prime}}$ består av de cylindriska funktionerna för stigarna $e_{1}$ och $e_{2}$ och deras kombinationer. Ett sätt att ytterligare generalisera detta är att välja en irreducerbar SU(2)-representationsmatris $D$ och representera holonomin med denna i (16), vilket ger oss

$$W^{D}_{\sigma}[A]=\mathrm{Tr}[D(h_{\sigma}[A])].$$

(17)

Denna slinga är också gaugeinvariant. Om vi anger unitära irreducerbara representationsmatriser av spinn $j$ för SU(2) i formen $D^{j}_{mm^{\prime}}$ för $-j\leq m,m^{\prime}\leq j$, är den cylindriska funktionen

$$W^{j}_{\sigma}[A]=\mathrm{Tr}[D^{j}(h_{\sigma}[A])],$$

(18)

det enklaste exemplet på ett spinn-nätverk. För att konstruera ett större spinn-nätverk med flere stigar, måste vi ännu införa ett gaugeinvariant sätt att multiplicera representationsmatriserna i spinn-$j$ representationen. Detta går enkelt genom sk. sammanflätare (eng. intertwiners), invarianta tensorer i tensorprodukten av SU(2) representationsmatriserna för de stigar vars ändor slutar i samma nod. Detta är bäst att illustrera genom ett exempel. Vi väljer en graf med tre stigar (se Figur 2), vilka bär på representationsmatriserna i spinn $j,k$ och $l$ representationen enligt Figur 2.

Då kan vi bilda spinn-nätverksfunktionen

$\displaystyle\Theta^{j,k,l}_{e_{1}\cup e_{2}\cup e_{3}}=D^{j}_{m_{1}n_{1}}(h_{e_{1}}[A])D^{k}_{m_{2}n_{2}}(h_{e_{2}}[A])D^{l}_{m_{3}n_{3}}(h_{e_{3}}[A])\mathtt{i}^{m_{1}m_{2}m_{3}}\mathtt{i}^{n_{1}n_{2}n_{3}},$

(19)

där $\mathtt{i}^{m_{1}m_{2}m_{3}}$ är en sammanflätare i tensorprodukten $j\otimes k\otimes l$. M.a.o. kan vi bilda cylindriska funktioner som spinn-nätverks-funktioner

$$s_{\gamma,\{j_{e}\},\{\mathtt{i}_{n}\}}[A]=\underset{n\subset\gamma}{\otimes}\mathtt{i}_{n}\underset{e\subset\gamma}{\otimes}\overset{j_{e}}{D}(h_{e}[A]),$$

(20)

där summeringen av de invarianta tensorerna $\mathtt{i}$ och SU(2) representationerna $D$ lämnats implicit och notationen $n\subset\gamma$ och $e\subset\gamma$ står för respektive en nod i grafen $\gamma$ och en stig i grafen $\gamma$. Dessa spinn-nätverksfunktioner är gaugeinvarianta under SU(2) och därför lösningar på (3). Utöver detta bildar de en ortonormal bas i $\mathcal{H}^{\mathcal{G}}_{kin}$, vilket kan visas via Peter-Weyl teoremet som är en sorts generalisering av ”Fourier”-analys på $S^{1}$ till kompakta Lie-grupper. Ett kort bevis på att spinn-nätverken verkligen anger en ortonormal bas kan hittas i [7].

Vårt slutresultat består av att vi hittat en delmängd av de cylindriska funktionerna och en grafisk representation av dessa som löser (3) och bildar en ortonormal bas i $\mathcal{H}^{\mathcal{G}}_{kin}$ utan att någonsin behöva lösa (3) separat för sig: spinn-nätverk.

Holonomi-flödes variablerna är inte endast praktiska för att hitta $\mathcal{H}^{\mathcal{G}}_{kin}$, de är också väldigt användbara för konstruktionen av $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$, Hilbertrummet som innehåller lösningarna till både (3) och (4). Detta följer från holonomins transformationsegenskaper under diffeomorfismer på $\Sigma$

$\displaystyle h_{e}[\phi^{*}A]=h_{\phi^{-1}(e)}[A]$

(21)

där $\phi^{*}A$ är aktionen av diffeomorfismen $\phi\in\mathrm{Diff}(\Sigma)$ på konnektionen $A$. P.g.a. (21) kan vi konstruera en unitär operator $\widehat{\mathcal{U}}_{\mathrm{Diff}}[\phi]$, där $\phi$ är en diffeomorfism på $\Sigma$, som via sin verkan på Cylindriska funktioner i $\mathcal{H}_{kin}$

$$\widehat{\mathcal{U}}_{\mathrm{Diff}}[\phi]\psi_{f,\gamma}[A]=\psi_{f,\phi^{-1}\gamma}[A],$$

(22)

ger oss en cylindrisk funktion som är invariant under rum-diffeomorfismerna på $\Sigma$. Det finns dock två komplikationer: i) Funktionen i (22) befinner sig i det topologiska dual rummet Cyl^∗ och ii) det existerar inte någon väl-definierad själv-adjungerad generator av infinitesimala diffeomorfismer för den unitära operatorn (22) eftersom (22) inte är svagt kontinuerlig topologiskt.

Problem ii) sköter vi lätt eftersom operatorn (22) är allt vi behöver för diffeomorfism invarianta tillstånd och vi kan därför ersätta begränsningen (4) med

$$\widehat{\mathcal{U}}_{\mathrm{Diff}}[\phi]\psi_{f,\gamma}[A]=\psi_{f,\gamma}[A],$$

(23)

som solklart är en ekvivalent begränsning. Problem i) som beror av att gauge-omloppsbanorna (eng. gauge-orbits) för diffeomorfismerna inte är kompakta är lite mer involverat att lösa. Idén är att använda distributionella tillstånd [30] och den inre produkten (12) för att projicera ut den diffeomorfisminvarianta informationen för tillståndet. Vi bygger det distributionella tillståndet enligt

$$([\psi_{f,\gamma}]|=\sum_{\phi\in\mathrm{Diff}(\Sigma)}\langle\psi_{f,\gamma}|\widehat{\mathcal{U}}_{\mathrm{Diff}}[\phi],$$

(24)

där summan går över alla diffeomorfismer $\phi$ på $\Sigma$ och $[\psi_{f,\gamma}]$ betyder att det distributionella tillståndet endast beror av ekvivalensklasserna för $\phi$ under diffeomorfismer. Med dessa distributionella tillstånd, kan vi definiera en inre produkt

$$\langle[\psi_{f,\gamma}]|[\psi_{g,\gamma^{\prime}}]\rangle_{\mathrm{Diff}}=([\psi_{f,\gamma}]|\psi_{g,\gamma^{\prime}}\rangle,$$

(25)

för Hilbertrummet $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$ [37]. Den inre produkten (25) är förstås diffeomorfisminvariant, vilket följer direkt från (23).

Vi har nu byggt upp ett Hilbertrum $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$ som består endast av lösningar av både (3) och (23)¹¹ 1 Dessa tillstånd är relaterade till sk. s-knutar [37] (eng. s-knots). Dessutom visar det sig att representationen av de cylindriska funktionerna i $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$, som vi valt, är unik [38, 39]. Mera precist är representationen unik för vilken som helst diffeomorfisminvariant teori som använder en kompakt konnektion som konfigurationsvariabel och byggs upp via holonomi-flödes variabler.

Innan vi ser på svårigheterna med Hamiltonbegränsningen (5), visar vi här hur SKG leder till en geometri som är kvantiserad.

Den sista begränsningen

$$H={E^{a}_{i}E^{b}_{j}\over\sqrt{\det E}}\big({1\over 2}\epsilon^{ij}_{\,\,\,\,\,k}F^{k}_{ab}-(1+\gamma^{2})K^{i}_{[a}K^{j}_{b]}\big),$$

(33)

Hamiltonbegränsningen är den svåraste att kvantisera, men som tur går det att konstruera en kvantisering av den [56, 57, 58, 59]. Denna kvantisering startar ifrån de följande observationerna

	$\displaystyle\epsilon^{ijk}\epsilon_{abc}{E^{a}_{i}E^{b}_{j}\over\sqrt{\det E}}$	$\displaystyle={1\over 32\pi l_{p}^{2}\gamma}\{A_{c}^{k},V_{\Sigma}\}$		(34)
	$\displaystyle K^{I}_{a}E^{a}_{I}$	$\displaystyle=\{H_{E},V_{\Sigma}\},$		(35)

där $V_{\Sigma}$ är volymen av $\Sigma$ och $H_{E}={1\over 2}{E^{a}_{i}E^{b}_{j}\over\sqrt{\det E}}\epsilon^{ij}_{\,\,\,\,\,k}F^{k}_{ab}$ och kallas för den Euklidiska delen av begränsningen. Nu kan vi ändra Poison-kommutatorerna till kvant-kommutatorer bara vi klarar av att promovera Poison-kommutatorernas argument till operatorer. Volymen har vi redan kvantiserat, men krökningen $F^{k}_{ab}$ har vi inte kvantiserat. Detta kan göras via en regularisering av holonomin för en infinitesimal slinga $\sigma$ med arean $\epsilon^{2}$ enligt

$$h_{\sigma_{ab}}[A]-h^{-1}_{\sigma_{ab}}[A]=\epsilon^{2}F^{i}_{ab}\tau_{i}+\mathcal{O}(\epsilon^{4}).$$

(36)

Genom en liknande procedur kan Poison kommutatorn $\{A_{c}^{k},V_{\Sigma}\}$ regulariseras som

$$h^{-1}_{e_{a}}[A]\{h_{e_{a}}[A],V_{\Sigma}\}=\epsilon\{A^{i}_{a},V_{\Sigma}\},$$

(37)

med $e_{a}$ en stig längs koordinaten $a$ av koordinatlängd $\epsilon$. Med informationen i (34)-(37) kan vi regularisera Hamiltonbegränsningen (33) och ange den i holonomi-flödes variabler. Denna definition av Hamiltonbegränsningen kommer inte att bero av regulatorn $\epsilon$, vilken kommer att försvinna i det slutliga uttrycket för den kvantiserade Hamiltonbegränsningen (se [6] för en klar förklaring till hur regulatorn tas bort). Eftersom vi inte lär oss mer av att ange hela uttrycket för operatorn för Hamiltonbegränsningen, nöjer vi oss med att beskåda $H_{E}$, som i kvantiserad form är

$\displaystyle\widehat{H}_{E}(N)=\lim_{\epsilon\rightarrow 0}\sum_{I}N_{I}\epsilon^{abc}\mathrm{Tr}\Big[(\widehat{h}_{\sigma^{I}_{ab}}[A]-\widehat{h}^{-1}_{\sigma^{I}_{ab}}[A])\widehat{h}^{-1}_{e^{I}_{c}}[A]\{\widehat{h}_{e^{I}_{c}}[A],\widehat{V}_{\Sigma}\}\Big],$

(38)

där $N_{I}$ är förlopps-funktionen (eng. lapse function) för varje cell $I$. Man kan ta bort regulatorn $\epsilon$ på följande sätt: eftersom $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$ är invariant under diffeomorfismer, kommer de nya stigarna som $\widehat{H}_{E}(N)$ skapar att kunna placera sig var som helst, så länge de är i kontakt med noden som $\widehat{H}_{E}(N)$ agerar på. P.g.a. diffeomorfisminvariansen kommer alltså placeringen av stigarna inte att ha någon betydelse. Eftersom regulatorn $\epsilon$ är längden på de nya stigarna anger de också platsen på spinn-nätverket för den nya stigen. I $\mathcal{H}^{\mathrm{Diff}}_{kin}$ har denna plats ingen betydelse och regulatorn kan tas bort. M.a.o. är den inre produkten (25) som projicerar ut de diffeomorfisminvarianta tillstånden

$$([\psi_{f,\gamma}]|\widehat{H}_{E}(N)|\psi_{g,\gamma^{\prime}}\rangle=\lim_{\epsilon\rightarrow 0}([\psi_{f,\gamma}]|\widehat{H}^{\epsilon}_{E}(N)|\psi_{g,\gamma^{\prime}}\rangle,$$

(39)

där $\widehat{H}^{\epsilon}_{E}(N)$ representerar den regulariserade Hamiltonbegränsningen, på detta sätt väl-definierad för alla tillstånd $\psi_{f,\gamma}\in\mathcal{H}_{kin}$.

Operatorn $\widehat{H}_{E}(N)$ agerar endast på noderna av ett spinn-nätverk. Detta är i princip en konsekvens av existensen av volymoperatorn $\widehat{V}_{\Sigma}$ i $\widehat{H}_{E}(N)$. Aktionen av $\widehat{H}_{E}(N)$ skapar nya stigar från och till en nod p.g.a. de kvantiserade holonomierna i $\widehat{H}_{E}(N)$. Amplituden av dessa nya stigar beror i sin tur på hur volymoperatorn agerar, vilket i sin tur beror på lokala detaljer av noden som t.ex. hur många stigar som lämnar och kommer till noden och deras spinn. De nya stigarna som $\widehat{H}_{E}(N)$ adderar till noden kommer att skapa nya 3-valenta noder (noder med tre stigar) som en ny aktion av Hamiltonbegränsningen kommer att annihilera. D.v.s. kommutatorn av två Hamiltonbegränsningar kommer att vara 0 enligt

$$([\psi_{f,\gamma}]|[\widehat{H}_{E}(N),\widehat{H}_{E}(M)]|\psi_{g,\gamma^{\prime}}\rangle=0,$$

(40)

men endast då vi betraktar diffeomorfisminvarianta tillstånd [58]. D.v.s. begränsningsalgebran kommer inte generellt sett att sluta sig enligt

$$[\widehat{H}_{E}(N),\widehat{H}_{E}(M)]=\widehat{V}(N,M),$$

(41)

där $\widehat{V}(N,M)$ är en operator som är proportionell mot diffeomorfismgeneratorn.

Det verkar klart att (41) inte kan nås i den nuvarande formuleringen av SKG, eftersom det inte finns någon infinitesimal operator för diffeomorfismer i SKG (se sektion 2.4). Detta är ett av problemen med kvantiseringen av Hamiltonbegränsningen. Eftersom $[\widehat{H}_{E}(N),\widehat{H}_{E}(M)]$, de andra kommutatorerna i begränsningsalgebran är problemfria, endast sluter sig under kravet (40), vilket vi håller fast vid i SKG, kommer vi att introducera en stor grad av tvetydighet för tillstånden i $\mathcal{H}_{phys}$. Dessa är bl.a. att man kan välja holonomierna i (38) i en annan representation än den fundamentala för SU(2). Detta har en effekt i SlingKvantKosmologi [60], stigarna i holonomierna för (38) kan väljas på många olika sätt vilket också inför tvetydigheter i teorin [61] och dessutom kommer vi att måsta fundera över ordningen på operatorerna i (38) som inför en annan grad av tvetydighet i SKG. Vi har alltså väldigt många tvetydigheter i SKG vilka alla mer eller mindre rör sig kring kvantiseringen av Hamiltonbegränsningen, och står i stark relation till att begränsningsalgebran endast sluter sig enligt (40). Det bör dock nämnas att det går att skapa lineära kombinationer av spinn-nätverk som lösningar på Hamiltonbegränsningens aktion på diffeomorfisminvarianta spinn-nätverk [6], men dessa lösningar är endast formella eftersom koefficienterna för de lineära kombinationerna tillsvidare är okända.

Vi har här sett att de första och nästan hela det andra steget i Dirac-programmet kunnat utföras inom SKG, trots att den Hamiltonska begränsningen ställer till med problem. Det tredje steget, att hitta lösningsrummet för Hamiltonbegränsningen är problematiskt, p.g.a. dess väldigt tvetydiga natur. Det fjärde och sista steget i Dirac programmet, att hitta en fullständig mängd gaugeinvarianta Dirac observabler, har inte heller kunnat utföras utan en bra förståelse av den Hamiltonska begränsningen, men man har lärt sig en del om dessa observabler trots det (för en review se [62]), t.ex. konstruktionen av en fullständig mängd observabler för gaugeinvarianta bakgrundsfria och därmed icke-störningsteoretiska leksaksmodeller [63, 64, 65, 66], samt en klar tanke om hur de borde konstrueras inom allmän relativitet [67, 68].

Förutom denna konstruktion av SKG, har andra resultat också uppnåtts inom strukturen för teorin. T.ex. en tanke om hur tiden återuppstår i teorin. Denna tid kallas termodynamisk tid [2, 3] och som namnet säger är tid i denna tolkning en egenskap som uppstår vid ett termodynamiskt gränsvärde av den totala teorin. M.a.o. blir tiden en sorts makroskopisk observabel av statistisk natur. Det bör nämnas att den fulla teorin inte behöver denna konstruktion eftersom teorin förutsäger korrelationer mellan fysikaliska variabler, d.v.s. hur de förhåller sig till varandra och inte i förhållande till en tid så som vi vanligtvis tänker på fysikaliska förutsägelser, men oberoende, är tanken intressant. Dessutom har betraktelsen av denna termodynamiska tid, också lett till en intressant utveckling gällande en möjlig konstruktion av en statistisk mekanik som innehåller gravitation där den termodynamiska tiden relaterar frihetsgraderna för modellen till Shannon informationens konservering [4].

En annan intressant utveckling är Kodama tillståndet, som tänktes vara vakuumtillståndet för SKG med en positiv kosmologisk konstant [69, 70], men detta har ifrågasatts av [71] med argumentet att tillståndet skulle leda till negativa energier. I vilket fall som helst är Kodama tillståndet en exakt lösning på alla begränsningar i SKG i självduala variabler ($\gamma=\pm i$) och därför mycket intressant med tanke på de gaugeinvarianta observablerna.

Tvetydigheterna i Hamiltonbegränsningen är definitivt ett problem, men vi måste påminna oss om att materia inte spelar någon roll i aktionen (1) för SKG, vilket den säkert på fundamental nivå gör¹¹ 1 Det går att konstruera SKG med den kvantfältteoretiska standardmodellen som materia [59], men detta är inte den fundamentala nivå som menas här. P.g.a. Einstein ekvationernas koppling mellan geometri och materia, är det lätt att tänka sig att de förenas på en djupare kvantgravitationell nivå och indelningen i två olika strukturer, materia och geometri är endast en produkt av vår ovetskap om vad kvantgravitation är. Se också [72].. En annan svaghet av SKG är att vi kvantiserar i ett partiellt gauge-mått av Lorentzgruppen (SU(2)). Det skulle vara bättre att hålla fast vid hela Lorentzgruppen som en lokal symmetri för kvantgravitation, för att bättre kunna upptäcka teorins struktur. Detta är bl.a. en av tankarna bakom spinnskum modellerna, men den främsta är att lösa Hamiltonbegränsningen. Man kan, formellt, skapa en expansion av projektioner på Hilbertrummet $\mathcal{H}_{phys}$ som skapar en inre produkt på $\mathcal{H}_{phys}$ m.h.a. abstrakta spinn-nätverk. Denna expansion har en klar analogi till Feynmans stig-integraler och vi kommer att se närmare på den i sektion 4.

P.g.a. termodynamiken för svarta hål (se [73] för en review) och singulariteten innanför händelsehorisonten, är svarta hål mycket intressanta objekt att studera inom alla teorier för kvantgravitation. Minimikraven på en kvantgravitationsteori är att singulariteten borde försvinna och speciellt att frihetsgraderna bakom Bekestein-Hawking lagen om area, via entropin för det svarta hålet, kan identifieras.

Inom SKG kan man studera svarta hål genom att starta från Holst aktionen (1) på ett mångfald med en yttre gräns (eng. boundary). Denna gräns kommer till p.g.a. händelsehorisonten för det svarta hålet och kallas för en isolerad horisont (se [74] för en review). En isolerad horisont är definierad med tanke på isolerade jämviktstillstånd i termodynamik och detta resulterar i att det svarta hålet inte växelverkar med sin omgivning, trots att omgivningen i sig självt kan vara dynamisk. Man kan tänka på dem som en generalisering av Killing horisonter. Medan Killing vektorfältet är definierat i en lokal omgivning av horisonten, definieras den isolerade horisonten endast m.h.a. den intrinsiska och extrinsiska geometrin av horisonten. De isolerade horisonterna satisfierar en lokal termodynamisk första lag [75] och därför kan man mycket väl studera entropin för svarta hål med isolerade horisonter.

Med den föregående definitionen på isolerad horisont kan vi snabbt stöka oss igenom hur de svarta hålen behandlas inom SKG. Historiskt gavs de första idéerna till denna konstruktion i [76]. Vi börjar med att definiera den yttre gränsen av mångfaldet $\Delta$ topologiskt som $\Delta=\mathbb{R}\times S^{2}$. Sedan gör vi 3+1 ADM analysen med Ashtekar variablerna, precis som i sektion 2.1, men nu har mångfaldet $\Sigma$ en yttre gräns. Efter det kräver vi att den yttre gränsen $\Delta$ är en isolerad horisont, vilket ger oss gränsvillkor på fälten $E$ och $A$ som definierades i den Hamiltonska analysen med Ashtekar variabler. Den symplektiska strukturen som vi åstadkommer i denna modell kvantiseras så, att fälten innanför horisonten kvantiseras separat från fälten ovanpå horisonten.

Fälten som kvantiseras innanför horisonten kvantiseras likadant som i sektion 2, med en ny aspekt vilken är att stigarna kan sluta på horisonten. Dessa stigar karakteriseras av spinn kvanttal $m_{p}$ och $j_{p}$, där $j_{p}$ beror av representationen av spinnet på stigen.

Fälten som kvantiseras ovanpå horisonten har en yt-term som är termen för en SU(2) Chern-Simons teori [77]. Konnektionen för denna Chern-Simons teori är lokalt platt (eng. flat) men den har frihetsgrader där stigarna punkterar horisonten. Dessa beskrivs, grovt sagt, av kvanttal $m_{p}^{\prime}$ och $j_{p}^{\prime}$, vilka är liknande som kvanttalen som beror av spinnet på stigen.

Då man kvantiserar gränsvillkoren för fälten $E$ och $A$ får man en operatorekvation, vars lösningar är tensorprodukter av tillstånd innanför och ovanpå horisonten, där kvanttalen $m_{p}=m_{p}^{\prime}$ och $j_{p}=j_{p}^{\prime}$. Om man sedan fixerar den makroskopiska arean på det svarta hålet att vara $a_{0}$, kommer detta att slå fast antalet punkturer i horisonten och de kan räknas, vilket ger oss entropin

$$S(a_{0})=\ln(N(a_{0}))={\gamma\over\gamma_{0}}{a_{0}\over 4\pi l_{p}^{2}}+\mathcal{O}(\ln{a\over l_{p}^{2}}),$$

(42)

där $\gamma_{0}=0.2375...$ konstanten följer från beräkningen av antalet punkturer [78, 79, 80]. Denna formalism tillåter också beräkningen av en logaritmisk korrektion [81]. M.a.o., om vi fastställer Barbero-Immirzi parametern som $\gamma=\gamma_{0}$, har vi hittat Bekestein-Hawking lagen om arean för ett svart hål. Denna beräkning kan göras för vilket som helst svart hål i Kerr-Newman familjen och resultatet är det samma [82, 83]. Beräkningen är oberoende av detaljerna gällande Hamiltonbegränsningen.

Trots att resultatet (42) endast verkar uppnås för $\gamma=\gamma_{0}$, är detta inte det enda värdet på $\gamma$ som ger oss Bekestein-Hawking formeln. Om vi tillåter att $\gamma$-parametern också antar komplexa värden, kan vi analytiskt fortsätta (eng. analytically continue) beräkningen på ett sådant sätt att resultatet (42) också uppnås ifall $\gamma=\pm i$ [84], vilket återförenar oss med de gamla självduala Ashtekar variablerna.

Idén bakom SKK baserar sig på minisuperrymder [87] (eng. minisuperspaces), symmetrireducerade modeller av gravitation. Vi presenterar här i korthet strukturen av kvantiseringen av FLRW ($k=0,\Lambda=0$) modellen inom SKK, eftersom den är grundstenen i byggandet av alla minisuperrymds modeller inom SKK. Kvantiseringen av den homogena FLRW modellen påbörjades i [88, 89], speciellt resultatet att denna modell inte innehöll någon singularitet [88], ledde till mycket aktivitet inom området. Efter dessa resultat byggdes modellens kinematik upp på ett mera stabilt plan [90] efter ny utveckling inom SKG och detta ledde till slut till kvantiseringen av denna modell med ett masslöst skalärt fält som materiekälla samt studierna av dess kvantdynamik [91, 92, 93, 94].

I all enkelhet startar man från att begränsa sig till den Euklidiska gruppen $\mathcal{S}$. I detta fall agerar den 3-dimensionella gruppen för translationer $\mathcal{T}$ (en undergrupp till $\mathcal{S}$), som försäkrar oss om att vi har en homogen modell, transitivt på mångfaldet $\Sigma$. Detta betyder i all korthet att topologin på mångfaldet $\Sigma=\mathbb{R}^{3}$. Det essentiella är att Lie-algebran för translationsdelen av den Euklidiska gruppen kommer att ha en ekvivalensklass av positivt definita metriker, som alla är relaterade via en konstant. Dessa är våra FLRW-metriker.

Eftersom beräkningen av integraler i den icke-kompakta $\mathbb{R}^{3}$ leder till oändligheter, introducerar man en cell $\mathcal{V}$ som vi anpassar efter triaderna för en metrik $\dot{q}_{ab}$ som vi fixerar. De fysikaliska slutsatserna är givetvis helt oberoende av valet av denna cell. Cellen kan väljas kubisk i relation till den fixerade metriken och diagonal $\dot{e}^{i}_{a}=\delta^{i}_{a}$¹¹ 1 P.g.a. att modellen vi betraktar är homogen är det tillräckligt att betrakta en cell, eftersom vad som händer i hela universum kan extrapoleras ifrån denna.. Introduktionen av cellen $\mathcal{V}$ är i enlighet med SKG där vi regulariserar t.ex. Hamiltonbegränsningen och area- och volymoperatorn enligt samma idéer. Den fixerade metriken kommer från

$$\dot{q}_{ab}dx^{a}dx^{b}=dx^{2}_{1}+dx^{2}_{2}+dx^{2}_{3},\,\,\,\mathrm{d\ddot{a}r}\,\,x^{a}\in[0,l_{o}]\,\mathrm{med}\,l_{o}\,\mathrm{fixerad},$$

(43)

där $\dot{q}_{ab}$ är den fixerade 3-metriken och $V_{o}=l_{o}^{3}$ är volymen för cellen $\mathcal{V}$. Den fysikaliska metriken är relaterad till den fixerade metriken m.h.a. faktorn för skala $a$ (eng. scalefactor) enligt $q_{ab}=a^{2}\dot{q}_{ab}$. M.a.o. fixerar detta diffeomorfism invariansen i hela SKG till denna cell. Utöver detta väljer vi variabler $(\widetilde{A}_{a}^{i},\widetilde{E}^{b}_{j})$ så att vi för alla $s\in\mathcal{S}$ har variabler som är invarianta under Gauss-begränsningen. Detta val och ett val av bättre variabler för kvantisering [90] leder oss till den symplektiska strukturen

$$\{c,p\}={8\pi G\gamma\over 3},\,\,\,\mathrm{med}\,\widetilde{A}_{a}^{i}=cV_{o}^{-1/3}\dot{e}^{i}_{a},\,\mathrm{och}\,\widetilde{E}^{b}_{j}=pV_{o}^{-2/3}\sqrt{\dot{q}}\dot{e}_{j}^{b},$$

(44)

där de nya kanoniska variablerna är $c$ och $p$, variabler med en punkt ovanför är fixerade m.h.a. den fixerade metriken och $\sqrt{\dot{q}}$ betecknar dess determinant. Med dessa val av gauge och variabler har vi begränsat en teori med ett oändligt antal frihetsgrader till ett ändligt antal, orsaken vi benämner minisuperymdsmodellerna inom SKK, symmetrireducerade modeller.

Nu kan vi slutligen införa ett skalärt masslöst fält $\phi$ som materian i denna FLRW modell. Denna har den symplektiska strukturen $\{\phi,P_{\phi}\}=1$, där $P_{\phi}$ är dess kanoniska rörelsemängd. Detta ger oss den totala Hamiltonbegränsningen $C_{H}$ för denna modell som

$$C_{H}=C_{grav}+C_{mat}=-{6\over\gamma^{2}}c^{2}\sqrt{|p|}+8\pi G{P_{\phi}^{2}\over|p|^{3/2}}=0,$$

(45)

där $|p|^{3/2}=V$ är den fysikaliska volymen för cellen $\mathcal{V}$. Den fysikaliska volymen $V$ beror inte av fixeringen av metriken.

Tanken i SKK är att kvantisera enligt idéerna inom SKG och då behöver vi övergå till holonomi-flödes variablerna. Eftersom modellen är homogen kan vi fritt orientera triaderna längs den fixerade cellens sidor med den orienterade längden $\mu V_{o}^{1/3}$, där $\mu$ är ett reellt tal. Holonomin längs en sida $i$ blir då

$$h^{\mu}_{i}(c)=e^{\mu c\tau_{i}}=\cos({\mu c\over 2})\mathds{1}+2\sin({\mu c\over 2})\tau_{i}$$

(46)

och flödet fortsätter att beskrivas av variabeln $p$. Från detta drar vi slutsatsen att konfigurationsalgebran för den gravitationella delen av modellen genereras av $\mathcal{N}_{\mu}(c)=e^{{i\over 2}\mu c}$. Denna algebra är algebran för cylindriska funktioner Cyl_S, i analogi med algebran för cylindriska funktioner i SKG.

Som nästa steg à la SKG, väljer vi representation för denna algebra där $\mathcal{N}^{\mu}(c)$ och $p$ representeras av operatorer så att operatorn $\widehat{p}$ inte är kontinuerlig i konnektionen och således finns det ingen operator som representerar $c$ [90]. Detta är analogt med SKG där vi inte har någon operator för konfigurationsvariabeln $A^{i}_{a}$. På detta sätt blir kvantkonfigurationsrummet Bohr-kompaktifieringen av den reella linjen, $\mathbb{R}_{Bohr}$ och Haar måttet för denna rymd är Bohr måttet [95]. Eftersom denna rymd är isomorf till en rymd där funktioner av $\mu\in\mathbb{R}$ är kvadratiskt summerbara i Bohr måttet kommer vi att kunna ange en bas av tillstånd $|\mu\rangle$ för modellen med egenskapen

$$\widehat{\mathcal{N}}_{\mu^{\prime}}(c)|\mu\rangle=|\mu+\mu^{\prime}\rangle,$$

(47)

där det kinematiska rummet är Cauchykompletteringen av Cyl_S med tanke på den inre produkten $\langle\mu|\mu^{\prime}\rangle=\delta_{\mu\mu^{\prime}}$. Den andra kanoniska variabeln i detta Hilbertrum, som hädanefter kallas $\mathcal{H}_{grav}$, agerar på dessa tillstånd enligt

$$\widehat{p}|\mu\rangle={4\pi l^{2}_{p}\gamma\over 3}\mu|\mu\rangle.$$

(48)

Hilbertrummet för materiedelen av begränsningen (45) kan representeras enligt en standard Schrödingerrepresentation med $\widehat{P}_{\phi}=-i\partial_{\phi}$ och $\widehat{\phi}=\phi$ i rummet $L^{2}(d\phi,\mathbb{R})$, så att det totala kinematiska Hilbertrummet är $\mathcal{H}^{tot}_{kin}=\mathcal{H}_{grav}\otimes L^{2}(d\phi,\mathbb{R})$.

Efter detta måste vi ännu kvantisera Hamiltonbegränsningen (45). Detta gör vi precis som i SKG där vi skriver om $H$ (se sektion 2.6) med Poisonkommutatorer och kvantiserar volym- och holonomioperatorerna. Faktum är att vi endast behöver fundera över kvantiseringen av krökningen $F^{k}_{ab}$, eftersom spinn-konnektionen är 0 i denna platta FLRW modell, vilket ger oss från (33)

$$H_{FLRW}=-{1\over\gamma^{2}}\int_{\Sigma}d^{3}x{E^{a}_{i}E^{b}_{j}\over\sqrt{\det E}}{1\over 2}\epsilon^{ij}_{\,\,\,\,\,k}F^{k}_{ab}.$$

(49)

Krökningen kan vi nu beräkna då vi väljer en kvadrat som Wilsonslinga

$$h^{\mu}_{{\Box}_{ij}}=h^{\mu}_{i}h^{\mu}_{j}(h^{\mu}_{i})^{-1}(h^{\mu}_{j})^{-1}$$

(50)

med arean $A_{\Box}=\mu^{2}V_{o}^{2/3}$. Enligt metoden presenterad i sektion 2.6 får vi då

$$F^{i}_{ab}=-2\lim_{A_{\Box}\rightarrow 0}\mathrm{Tr}\Big({h^{\mu}_{{\Box}_{jk}}-\delta_{jk}\over A_{\Box}}\tau^{i}\Big)\dot{e}^{j}_{a}\dot{e}^{k}_{b}.$$

(51)

Detta gränsvärde är väl definierat i den klassiska teorin, men i kvantteorin divergerar det. MEN, eftersom vi känner till areaspektret i SKG (29), vet vi att detta gränsvärde endast kan tas till minimiegenvärdet för area inom SKG som vi kallar $\Delta$. Detta värde väljs som $A_{\Box_{min}}=\bar{\mu}^{2}V_{o}^{2/3}$, så att den fysikaliska arean som minst har värdet $\Delta$. Valet ger oss också minimiflödet $E_{\Box_{min}}=\bar{\mu}^{2}p$¹¹ 1 Detta val av minimiarea brukar kallas inom SKK för förbättrad dynamik [93] (eng. improved dynamics). Detta beror på att då man förut antog att $\mu$ kunde väljas som en konstant, resulterade detta i en dynamik som inte överensstämde med allmän relativitet [92], så att vi kan definiera den regulariserade krökningen och m.h.a. den, definiera krökningsoperatorn $\widehat{F}^{i}_{ab}$. Till slut gör vi ännu en kanonisk transformation till en ny bas, via variablerna

	$\displaystyle b$	$\displaystyle={\bar{\mu}c\over 2}$		(52)
	$\displaystyle v$	$\displaystyle={1\over 2\pi\gamma l_{p}^{2}\sqrt{\Delta}}\mathrm{sgn}(p)|p|^{3/2},$		(53)

med $\{b,v\}=1$ och $\mathcal{N}_{\bar{\mu}}|v\rangle=|v+1\rangle$, vilket slutligen ger oss den kvantiserade Hamiltonbegränsningen. För att slutföra kvantiseringen av Hamiltonbegränsningen måste man ännu välja en operatorordning i Hamiltonbegränsningens operator, frikoppla (eng. decouple) noll volymtillståndet $|0\rangle$ samt tillstånd med olika orientering i förhållande till triaderna. Orsakerna är att Hamiltonbegränsningens operator inte är själv-adjungerad ifall den inte har en symmetrisk operatorordning och inte heller ifall nolltillståndet finns med i volymspektret. Att frikoppla tillstånd med olika orientering i förhållande till triaderna är inte nödvändigt, andra möjligheter har också studerats [93, 94, 96, 97, 98, 99] (vi väljer att följa [96, 97]), men det simplifierar det kinematiska Hilbertrummet genom att dela in det i superselektionssektorer som man kan studera var för sig. Själva Hamiltonbegränsningsoperatorn kommer att se ut som

$$\widehat{C}_{H}=-{6\over\gamma^{2}}\widehat{\Omega}^{2}+8\pi G\widehat{P}_{\phi}^{2},$$

(54)

med $\widehat{P}_{\phi}^{2}=-\partial_{\phi}^{2}$ och $\widehat{\Omega}^{2}={1\over 4i\sqrt{\Delta}}|\widehat{p}|^{3/4}\Big[(\widehat{\mathcal{N}}_{2\bar{\mu}}-\widehat{\mathcal{N}}_{-2\bar{\mu}})\mathrm{sgn}(\widehat{p})+\mathrm{sgn}(\widehat{p})(\widehat{\mathcal{N}}_{2\bar{\mu}}-\widehat{\mathcal{N}}_{-2\bar{\mu}})\Big]|\widehat{p}|^{3/4}$. Dessa variabler är enklare att arbeta med eftersom $\widehat{\Omega}^{2}$ och $\widehat{P}^{2}_{\phi}$ blir Diracobservabler som kommuterar med $\widehat{C}_{H}$ i denna bas. Dessutom är $v$ i (53) proportionell mot den fysikaliska volymen för cellen $|p|^{3/2}$ och detta resulterar i att $\widehat{v}$:s egenvärden är proportionella mot volymens egenvärden.

Efter allt detta är vi i position att använda grupp medelvärdes (eng. group averaging) metoder. Det fysikaliska Hilbertrummet för denna FLRW modell är de tillstånd som hålls invarianta under aktionen av gruppen som fås genom en själv-adjungerad utbyggnad (eng. self-adjoint extension) av operatorn (54). Vi hittar dem genom att ta gruppmedelvärdet över denna grupp. Ytterligare kommer denna procedur att ge oss en inreprodukt som ger Hilbertstrukturen åt det fysikaliska Hilbertrummet. Denna metod ger oss tillstånden

	$\displaystyle\Psi(v,\phi)$	$\displaystyle=\int_{0}^{\infty}d\lambda e^{\epsilon}_{\lambda}(v)[\widetilde{\psi}_{+}(\lambda)e^{i\nu(\lambda)\phi}+\widetilde{\psi}_{-}(\lambda)e^{-i\nu(\lambda)\phi}]$		(55)
	$\displaystyle\nu(\lambda)$	$\displaystyle=\sqrt{3\lambda\over 4\pi l_{p}^{2}\gamma^{2}},$		(56)

där $e^{\epsilon}_{\lambda}(v)$ är en egenfunktion av operatorn $\widehat{\Omega}^{2}$, $\epsilon\in(0,4]$ är relaterad till $\widehat{\Omega}^{2}$:s egenvärden och $\pm$-beteckningen anger de olika kontributionerna i förhållande till orientationen av triaden. Den inre produkten blir

$$\langle\Psi_{1}|\Psi_{2}\rangle_{fys}=\int_{0}^{\infty}d\lambda[\widetilde{\psi}^{*}_{1+}(\lambda)\widetilde{\psi}_{2+}(\lambda)+\widetilde{\psi}^{*}_{1-}(\lambda)\widetilde{\psi}_{2-}(\lambda)].$$

(57)

Det sista steget blir att välja Dirac observabler i detta system. Det torde vara ganska klart att vi kan och det lönar sig att välja $\phi$ som ”klockan” för detta system eftersom vi kan beskriva evolutionen av systemet i förhållande till $\phi$. I så fall kommer $\nu$ att spela rollen som frekvens i förhållande till denna variabel (se (55)) och vi kan definiera en fullständig mängd Dirac observabler i ”evolution” i denna model. Dessa kan väljas som $\widehat{v}(\phi)|_{\phi_{0}}$, volymen vid tidpunkten $\phi_{0}$ och rörelsekonstanten$\widehat{P}_{\phi}$. Detta var vårt mål: vi har utfört Dirac programmet ända till slut i denna enkla FLRW-model.

Modellen vi skapat är fri från en Big Bang singularitet [93]. Det finns många sätt att se detta. Vi kunde t.ex. noterat att då vi frikopplar volymtillståndet $|0\rangle$ från vår fysikaliska Hilbertrymd, kommer vi inte att kunna nå noll volym. Detta är dock ett lite dumt konstaterande eftersom det ger känslan att vi gjort oss av med singulariteten för hand. Ett bättre sätt att se att själva $|0\rangle$ tillståndet inte behövs är att notera att egenfunktionerna $e^{\epsilon}_{\lambda}(v)$ i (55) delar sig i två grenar då $v$ är stor. En gren egenfunktioner som kontraherar och en som expanderar och de kan tolkas som ingående och utgående vågor. Eftersom båda deltar med en lika stor amplitud måste den fysikaliska lösningen (55) beskriva ett universum som kontraherar och via en Big Bounce börjar expandera igen utan att gå via noll volymtillståndet, eller vice versa. På detta sätt undviks Big Bang singulariteten i denna, enklaste FLRW modell.

Denna modell kan också utvidgas för att studera ett slutet FLRW universum och ett öppet FLRW universum (se t.ex. [85] för detaljerna och referenserna gällande alla dessa modeller). I det slutna fallet ($k=+1$) får vi istället för en Bounce händelse, en cyklisk modell där universat expanderar och kontraherar periodiskt. I modellen för det öppna universat ($k=-1$) har vi endast en Bounce händelse, om vi startar från ett kontraherande universum, och volymen blir oändlig för det expanderande universat. Precis som väntat. Modellen kan också studeras både för en positiv och en negativ kosmologisk konstant. I det positiva fallet, har Hamiltonbegränsningsoperatorn många olika själv-adjungerade utbyggnader, men efter ett visst gränsvärde $\Lambda>\Lambda*$ som är av ordningen Planckenergi, finns det, trots att Hamiltonbegränsningen fortfarande är själv-adjungerad, inga intressanta fysikaliska tillstånd i det fysikaliska Hilbertrummet¹¹ 1 Maximalt, innehåller detta Hilbertrum lösningar som är icke-triviala men som sönderfaller alldeles för snabbt för att beskriva vårt universum.. Då den kosmologiska konstanten å andra sidan är negativ, kommer också fallet $k=-1$ att vara cykliskt medan modellerna $k=0,+1$ fortsätter att vara det, liksom i $\Lambda=0$ modellen.

Förutom denna typs dynamik där vi söker den inre produkten för det fysikaliska Hilbertrummet, kan man också konstruera effektiva ekvationer för SKK [100, 101, 102]. Dessa kan konstrueras då man har materia i modellen som man kan använda som intern klocka. D.v.s. man beräknar den Hamiltonska evolutionen på klassisk nivå i förhållande till det skalära fältet, innan kvantisering och sedan använder man metoder ifrån geometrisk kvantmekanik för att approximera den Hamiltonska evolutionen för $1\gg v$, m.a.o. stora volymegenvärden. Denna metodik ger oss en sorts effektiv Hamiltonsk begränsning [102, 103, 104] vilken i sin tur leder till Friedmannekvationen och Hubbleparametern som

	$\displaystyle{1\over 9}({\dot{v}\over v})^{2}$	$\displaystyle\equiv H^{2}={8\pi\over 3}\rho(1-{\rho\over\rho_{crit}})$		(58)
	$\displaystyle H$	$\displaystyle={1\over 2\gamma\lambda}\sin(2\lambda b),$		(59)

där $\lambda^{2}=\Delta$, $\rho_{crit}={3\over 8\pi\lambda^{2}\gamma^{2}}$ och $v$ och $b$ definierades i föregående sektion. Vi ser att då $1\gg\lambda b$ eller $\rho_{crit}\gg\rho$ får vi tillbaka den bekanta ”klassiska” Friedmannekvationen. Modifikationerna till Friedmannekvationen och Hubbleparametern kommer direkt ifrån kvantgeometrin i SKK trots att vi givit den i formen (58). Detta är klarare då vi skriver om ekvationen och väljer som materia ett skalärt fält med en potential $V(\phi)$, vilket ger oss

$${\sin^{2}\lambda b\over\lambda^{2}\gamma^{2}}={8\pi\over 3}(\frac{1}{2}\dot{\phi}^{2}+V(\phi)).$$

(60)

M.h.a. av denna typs effektiva ekvationer kan man studera inflation inom SKK, då vi befinner oss inom approximationen $1\gg v$. Det har visat sig att SKK producerar inflation också utan ett skalärt fält genom kvantgeometriska effekter. Men denna sk. superinflation producerar inte tillräckligt med $e$-veck (eng. $e$-foldings) för inflation och därför brukar man med dagens kunskap om SKK säga att det behövs ett massivt skalärt fält för att skapa den inflation som behövs för vårt nutida universum att existera. Om man inkluderar detta fält i SKK är resultatet att SKK oberoende av intialvillkor och kommer att skapa tillräckligt med inflation för vårt nutida universum [105]. Mera exakt sagt är resultatet, då man bestämmer början på inflationen som den tidpunkt då universat börjar sin Big Bounce, vi går från kontraherande till expanderande universum, i en modell med ett skalärt fält i en kvadratisk potential och väljer att se på alla fältkonfigurationer i fasrummet som befinner sig utanför den 7 åriga WMAP datans fasrum, att universat kommer att nå fasrummet för WMAP datan med en sannolikhet på $1-3\times 10^{-6}$. D.v.s. tillräcklig inflation uppnås nästan säkert inom SKK.